Totte, Foto Fanny Lidhström
Foto: Fanny Lidhström (lite modifierat...) Foto: Fanny Lidhström (lite modifierat...)



GOD JUL!

Läs hela inlägget »

Som ni märkt är det bloggpaus, jag håller på att laddar för att köra igång igen.

Kort statusuppdatering är dock att Eskil var med och vann div I dressyr och att han hunnit gå Msv A på fina resultat. Totte har tränat på och bara gjort någon start (med rosett) under hösten.

Ska försöka sätta fart med bloggen igen efter nyår :-)
 

Läs hela inlägget »

9 Maj

För ett tag sedan hittade jag en bild på Facebook som en grupp som heter "dressyrtanterna", lagt ut. Den visar tre olika hästar som går i olika form och jag tycker den är så bra.

Tyvärr ser man relativt ofta den form som visas längst ner till höger, ryggen är sänkt, nacken hög och kroppen låst. När jag gjorde mitt examensarbete för att bli B-tränare tittade jag på hur exteriören påverkade hästens form. Alla hästar kan inte gå i samma form och vägen till den korrekta formen blir väldigt olika beroende på hur hästen är skapt, men även temperamentet spelar en stor roll i hur man "tar sig dit".

Ibland ser man tränare, eller ryttare, som verkar ha hittat en patentlösning på hur man får hästen "på tygeln". Resultatet blir relativt ofta hästar som böjer på nacken utan att ha kontakt genom ryggen med sina bakben. Jag tycker så mycket om att bilden kallas för "The Bridge of Engagement". Ryggen är en bro som möjliggjör ett engagemang som går från handen till bakbenen. Finns inte bron, finns inte kontakten.

En av dom saker som jag tycker är roligast med att vara tränare är just att arbeta på att få formen att fungera. Att hitta en form som är ändamålsenlig för både hästen och ryttaren. Ibland blir det en utmaning, men jag tycker att alla hästar förtjänar chansen att korrekt få gå på tygeln. Allt blir så mycket lättare då för ryttaren, men framförallt för hästen.

Så bort med alla avknäppta nackar och borttryckta ryggar och leve lösgjordhet och "The Bridge og Engagement"!

Läs hela inlägget »
Foto: Jenny Engström Foto: Jenny Engström

3 Maj

I söndags dömde jag upp för min domarexamen. Jag är väldigt sällan nervös när jag ska tävla, men det här var faktiskt lite pirrigt. Först försökte jag döma "efter boken", men sedan insåg jag att det bara var att gå på magkänsla och tänka som jag brukar göra när jag dömer. Som tur var så verkade det vara en bra plan, för i onsdags kom mailet från förbundet att jag var godkänd!

Så skönt!

Planen för hästarna och vilka klasser dom ska tävla är lagd sedan länge, men man måste komma ihåg att man ibland måste tänka om. Just nu känns det som om allt rullar på enligt planen, men notera att det är just nu :-)

Det är hästar vi har att göra med och ibland ändras saker fort!

Totte är tänkt att debutera Msv A under våren och Eskils jobb är att kvala klart till Msv A. Hittills har båda gjort ett bra jobb och Eskil är på god väg att klara sina mål.

Med Totte är alltid problemet styrka. Jag skulle behöva sitta och nöta piruetterna, men han orkar inte göra så många varje gång. När man går upp till ridhuset får man ha planen klar - idag ska jag jobba piruetter, eller travskolor, eller serier, eller bara lite av varje. Han måste alltid ha möjlighet att förbereda sig och kunna hantera sin stora kropp, så jag måste alltid vara på det klara med hur jag har tänkt mig.

Med Eskil är det tvärtom, han förekommer gärna eller smiter undan om han anar vad som ska komma.

Hursomhelst fick Totte gå en programridning i onsdags och springa igenom Msv A, vilket gick förvånansvärt bra. Fina skolor och helt ok piruetter, speciellt den ena. Jag hade förväntat mig att travprogramet skulle vara helt problemfritt och att trasslet skulle komma i galoppen, men icke. Väl i galoppen  var allt så mycket lättare, så nu är det bara hem och stärka travarbetet!

Läs hela inlägget »
Tillverkad av Susanna Näsberg Filipsson Tillverkad av Susanna Näsberg Filipsson

28 April

Jag tycker det är jobbigt att inte dygnet har fler timmar...... Hur jag än vänder och vrider på allt som ska göras, så kan jag nätt och jämnt tråckla ihop det.

Jag inser mycket väl att det inte bara är jag som drabbas av det här fenomenet, men kan man inte ansöka någonstans och få dygnet utökat till åtminstonde 25, eller kanske 26 timmar? :-)

I fredags hade vi begravning för kära svärmor och det blev en stämningsfull stund med Louise Armstrong och trevliga släktingar på sommrig lunch efteråt. En av Roberts kusiner är florist och hon hade gjort en otroligt vacker krans, som jag vet att svärmor Kerstin hade bara älskat.

På lördagen var det dags för debut i B4 för Eskil.

Jag hade anmält till en tävling nere i Sörmland. Dom hade två banor igång samtidigt, en ute och en inne. På något sätt var jag bara helt säker på att B4 skulle gå inne, men ack så fel jag hade. När jag väl insåg att det var utomhus var det bara att konstatera att någon gång måste vi ju prova utomhus, så det var bara att åka ändå. Inte helt optimalt att debutera B4 ute, det är ju inte direkt mitt favoritprogram, men bara att bita ihop.

Väl där insåg jag att framridningsalternativen var antingen en liten "collecting ring", med stenhårt underlag, eller en volt 300 meter bort.....

Hmmmmm.....

Första ute, kort framridning på hårt eller framridning långt bort. Först vänja sig vid en miljö sedan en annan. Fick bli kort framridning.

Väl på framridningen, så insåg jag att stenhårt var en underdrift. Eskil snubblade flera gånger och kändes stel i sidorna (det är han ALDRIG annars), så framridningen bestod av lite övergångar.

Inne på banan så var det något bättre underlag, men inte mjukt. Ni vet känslan av sådant där stumt paddexliknande underlag som även dammar.....

Det fanns inte så mycket att titta på, men det som fanns tittade vi desto mer på, bland annat så fick jag en tvärnit i programmet när han fick syn på en blomma.

Men, han börjar bli stor. Även om det blev lite "hejigt" av och till, så klarade han svårigheterna. Satte 3 av 4 byten (7or), det byte vi missade, var det enklaste, så där slappnade vi nog av lite båda två.

Lite rak i alla skolor, tror det var från underlaget, men slutresultatet blev 64% på en långt ifrån perfekt ritt, men han var SÅ duktig och faktiskt ridbar trots situationen.

Dessutom var han SÅ nöjd efteråt.

Nu har han kommit på att det är roligt att tävla!

Om valet av framridning var rätt eller fel, är svårt att säga även efteråt, men en erfarenhet rikare blev vi båda två.

Vad jag gjorde igår vågar jag inte berätta om idag, så det får vi ta lite senare......

Läs hela inlägget »
Esther och Malin Esther och Malin

22 April

Robert och jag smet iväg till Köpenhamn för ett par dagar.

Vi har varit mycket i Danmark, flera av mina hästar har varit köpta där, men just i Köpenhamn har vi bara varit en gång och då mycket kort. Matkulturen i Köpenhamn är helt fantastisk och bland annat så ligger en av världens bästa restauranter - NOMA där. Vi gjorde ett försök att få bord där, men Robert hade läst att NOMAS chef för utvecklingen av maten hade startat eget och vi var nästan ännu mer sugna på att gå dit. Så, så fick det bli.

Torsten Vilgaard har öppnat Studio i gamla Sverigefärjeterminalen och det var en matupplevelse som hette duga!

Helt fantastiskt!

Tror nästan att det var en av mina bästa matupplevelser någonsin. Nu skulle jag lätt kunna göra en utläggning på flera sidor, men det ska jag inte. Däremot så måste jag nämna att Baeri-kaviar med valnötsmjölk är ganska så gott............

Vi åt oss igenom sjurättersmenyn och det gör jag gärna om. Märkliga kombinationer (friterad renlav och anklever), men helt fantastiskt!

Andra kvällen gick vi på en italiensk restaurant, Era Ora, som också var högt rankad och det var väldigt konstrik och god mat..... men, ledsen Era Ora, det går inte riktigt att jämföra.

Väl hemma skulle Esther få göra sin tävlingsdebut med Malin på ryggen. Duktiga Malin hjälper mig, framförallt med Esther, men även med grabbarna när det behövs. Nu skulle Malin och Esther göra sin insats i allsvensklaget och det var väldigt omtumlande för Esther. Tänk att världen är SÅ stor och SÅ mycket andra hästar det finns!

Malin lotsade runt henne super, men Esther var lite tagen av situationen, "oj, var det en blomma där!" "Nej, staket!" "Ska jag fatta galopp NU?"

Dom var superduktiga båda två, men det blev lite småfibbel i nästan varje programpunkt, så procenten blev inte direkt bländande, men där dom lyckades hålla sig genom en hel programpunkt så blev det sjuor.

Bådar gott!

Läs hela inlägget »
Eskil och Robert, foto: Anders Larsson Eskil och Robert, foto: Anders Larsson

15 April

Jag har funderta en hel del över det här med PS-kandaren och deras ickevarande käkrem.

För er som inte vet, så är PS-kandaren (och tränsen) gjorda efter ett anatomiskt tänk, med band annat ett anatomiskt utformat nackstycke, lite annan form på nosgrimman, men även det som nu står i fokus för en diskussion, nämligen ingen käkrem.

Varför är det då en diskussion om käkremmen (som inte finns), det är nämligen så att förbundet har valt att tolka TR (tävlingsreglementet) på ett sådant sätt att dom har bestämt sig för att man måste ha en käkrem.

Om man bryter upp det hela och funderar på varför man har en käkrem blir det intressant. Jag har hållit på med det här i ganska många år nu och den enda förklaring jag kan komma på är att det är för att inte tränset ska åka av om man ramlar fram över hästens huvud och inte släpper tyglarna.

Ni får gärna hjälpa till, för det är enda orsaken som i alla fall jag kan komma på....

För att inte tränset ska åka av, måste man spänna hårdare än den berömda knytnäven som ska få plats. Spänner man som man ska åker det av, det vet vi av egen erfarenhet när Esthers mamma Maja fick en Jack Russel som skulle leka med hennes framben när Robert red....... Saltomortalen över Majas huvud hade blivit ganska högt betygsatt om man sysslar med gymnastik.... det vill säga inte ridning. Kvar stod Robert med tränset i hand och en häst som skenade runt i ridhuset.

Om man spänner käkremmen så hårt att tränset inte kan åka av, då kommer remmen att vara för hårt spänd när hästen går i form och ska vara avspänd i sin käke och halslinje. Återigen, rätta mig om jag har fel (som Patrik Sjöberg säger), men vill vi inte att hästarna ska gå i form när man rider dressyr.

Det här börjar kännas som en tankevurpa.

Jag har skrivet ett förslag till ändring och skickat in till förbundet, nu när dom har bett att man ska ha "ideér" till nya TR och vill gärna uppmärksamma er också på den möjligheten. Jag tror inte man vinner en tävling bara för att man inte har käkrem, men jag tror att det är bekvämare för hästen utan en och ska man spänna den så den har effekt, då tror jag snarare att man förlorar.

Förbundet går på dom internationella reglerna och där är det
inte heller tillåtet, förmodligen är det en fråga som man inte har tagit ställning till tidigare. Kanske dags?

http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2014/04/HARkanduhasynpunkterpaTR/

Notera att i hoppningen behöver man inte ha käkrem, känns som om det borde finnas en större risk att man drar av tränset framåt där, än när man tävlar dressyr, eller är det önsketänkande :-)

Läs hela inlägget »
Inte idag. Inte idag.

14 April

Nu börjar det faktiskt bli vår!

Det är helt otroligt vad mycket lättare livet blir när det är ljust när man kliver upp och man kan ha fönstret öppet utan att få köldskador.

Mina olivträd åkte ut i går, så nu hoppas jag verkligen att vädret håller i sig, så att jag kan slänga ut apelsinträden också.

Jag har verkligen gillat den milda vintern, men man har märkt vissa negativa sidoeffekter. Vi har tex inte haft någon häst med kolik i stallet på många år, men i vår har vi haft tre stycken. Min teori är att det på grund av det milda vädret har börjat gro i hagarna och att det sedan har frusit till av kylan, för att sedan tinas och sedan frysa..... ja, ni förstår. Det som händer är att det till slut finns en hel del ruttna växter i hagen, som inte smakar så illa eftersom dom är frusna - kolik.

Dessutom har hagarna blivit totalt söndertrampade i den milda vintern. I vanliga fall ligger hagarna under snö och får vila några månader, men nu har dom ständigt trampats upp, så jag tror att mycket rötter är ohjälpligt skadade och inte kommer att återhämta sig.

Nu låter det som om jag klagar över den milda vinter, men det gör jag absolut inte! Förra vintern var helt fruktansvärd, jag tycker VERKLIGEN INTE om snö och is. Jag har verkligen tyckt om att det har varit milt, dom negativa sidorna övervägs klart av den positiva sidan - ingen snö :-)

Men, nu är det VÅR!

Läs hela inlägget »
Foto: Jenny Engström Foto: Jenny Engström

12 April

I onsdags så red jag programridning med Eskil för Lars på underbara Högdalen. Planen var att slipa på Msv B4, vilket blir nästa start för Eskil.

Han har varit ganska fin det sista och vi har ridit igenom det mesta här hemma. När vi kom dit var han på helt ok humör, men när vi började rida igenom bitarna surade han strax till. Jag och Msv B4 har aldrig direkt varit kompisar och Eskil verkar vara av samma inställning.

När Totte gick sin första B4 snurrade det till ordentligt i huvudet och han tappade all ridbarhet, han tyckte att rörelserna kom för fort och för tätt inpå, hans hjärna hängde helt enkelt inte med och att han faktiskt har plockat placeringar i detta program, är en otroligt stor prestation för honom.

Eskil däremot surade ihop totalt och tyckte inte om att man tog i honom hela tiden "när han precis hade fått upp farten...".

I msv B2, har man kunnat hitta ett flyt och trots att det i varje start har blivit ett gäng missar, har man hela tiden kunnat rätta honom framåt i programmet. I B4 är det fram.... och tillbaka.... hela tiden. När dom tagit skänkeln framåt, ska man tillbaka och krångla till det.

Förstår tanken helt, men kan inte riktigt tycka att det är pedagogiskt för hästar på vägen upp. Kan köpa tänket, men ........

Ser faktiskt fram emot att få rida Msv A, även om det är betydligt högre svårighetsgrad. Linjerna är renare och man kan hitta ett flyt.

Men, det är bara för Eskil att bita ihop, för han måste krångla sig igenom detta program, för att kunna komma vidare.

Han får helt enkelt köpa läget.

Läs hela inlägget »

5 April

Ibland känner man hur det blir en skiftning i kraften, som dom skulle ha sagt i Star Wars. Något ändras, som man vet aldrig kan komma tillbaka, utan är för alltid förlorat.

Detta hände natten till tisdagen när min underbara svärmor gick bort.

Det känns alltid konstigt när människor som betyder mycket försvinner och egentligen förstår man nog inte att dom är borta förrän man har den där stunden när man känner att "det här skulle jag vilja berätta för honom/henne", då inser man att man inte kan och då börjar insikten komma....

Hon hade Alzheimers dom sista åren och försvann gradvis, men någonstans där under ytan fanns hon ändå och ibland kunde man se henne dyka upp en stund och glimma till av sitt forna jag.

Men nu kommer hon inte att finnas mer och det en gång så snabba och vassa intellektet är borta. Man kan säkert säga att det är det bästa som kunde hända för henne, att få vara trött och somna in, men jag tycker inte det var det bästa för oss. Det är orättvist att hon försvann in i sig själv dom sista åren, att hon som alltid var så rapp i sina kommentarer på slutet inte kunde forma ord, att hon som aldrig gick, utan sprang, till slut hasade sig fram utan att lyfta på fötterna och inte hittade till sitt rum.

Det är en grym sjukdom.

Det är tomt.

Läs hela inlägget »
Foto: Fanny Lidhström (lite modifierat...) Foto: Fanny Lidhström (lite modifierat...)



GOD JUL!

Som ni märkt är det bloggpaus, jag håller på att laddar för att köra igång igen.

Kort statusuppdatering är dock att Eskil var med och vann div I dressyr och att han hunnit gå Msv A på fina resultat. Totte har tränat på och bara gjort någon start (med rosett) under hösten.

Ska försöka sätta fart med bloggen igen efter nyår :-)
 

9 Maj

För ett tag sedan hittade jag en bild på Facebook som en grupp som heter "dressyrtanterna", lagt ut. Den visar tre olika hästar som går i olika form och jag tycker den är så bra.

Tyvärr ser man relativt ofta den form som visas längst ner till höger, ryggen är sänkt, nacken hög och kroppen låst. När jag gjorde mitt examensarbete för att bli B-tränare tittade jag på hur exteriören påverkade hästens form. Alla hästar kan inte gå i samma form och vägen till den korrekta formen blir väldigt olika beroende på hur hästen är skapt, men även temperamentet spelar en stor roll i hur man "tar sig dit".

Ibland ser man tränare, eller ryttare, som verkar ha hittat en patentlösning på hur man får hästen "på tygeln". Resultatet blir relativt ofta hästar som böjer på nacken utan att ha kontakt genom ryggen med sina bakben. Jag tycker så mycket om att bilden kallas för "The Bridge of Engagement". Ryggen är en bro som möjliggjör ett engagemang som går från handen till bakbenen. Finns inte bron, finns inte kontakten.

En av dom saker som jag tycker är roligast med att vara tränare är just att arbeta på att få formen att fungera. Att hitta en form som är ändamålsenlig för både hästen och ryttaren. Ibland blir det en utmaning, men jag tycker att alla hästar förtjänar chansen att korrekt få gå på tygeln. Allt blir så mycket lättare då för ryttaren, men framförallt för hästen.

Så bort med alla avknäppta nackar och borttryckta ryggar och leve lösgjordhet och "The Bridge og Engagement"!

Foto: Jenny Engström Foto: Jenny Engström

3 Maj

I söndags dömde jag upp för min domarexamen. Jag är väldigt sällan nervös när jag ska tävla, men det här var faktiskt lite pirrigt. Först försökte jag döma "efter boken", men sedan insåg jag att det bara var att gå på magkänsla och tänka som jag brukar göra när jag dömer. Som tur var så verkade det vara en bra plan, för i onsdags kom mailet från förbundet att jag var godkänd!

Så skönt!

Planen för hästarna och vilka klasser dom ska tävla är lagd sedan länge, men man måste komma ihåg att man ibland måste tänka om. Just nu känns det som om allt rullar på enligt planen, men notera att det är just nu :-)

Det är hästar vi har att göra med och ibland ändras saker fort!

Totte är tänkt att debutera Msv A under våren och Eskils jobb är att kvala klart till Msv A. Hittills har båda gjort ett bra jobb och Eskil är på god väg att klara sina mål.

Med Totte är alltid problemet styrka. Jag skulle behöva sitta och nöta piruetterna, men han orkar inte göra så många varje gång. När man går upp till ridhuset får man ha planen klar - idag ska jag jobba piruetter, eller travskolor, eller serier, eller bara lite av varje. Han måste alltid ha möjlighet att förbereda sig och kunna hantera sin stora kropp, så jag måste alltid vara på det klara med hur jag har tänkt mig.

Med Eskil är det tvärtom, han förekommer gärna eller smiter undan om han anar vad som ska komma.

Hursomhelst fick Totte gå en programridning i onsdags och springa igenom Msv A, vilket gick förvånansvärt bra. Fina skolor och helt ok piruetter, speciellt den ena. Jag hade förväntat mig att travprogramet skulle vara helt problemfritt och att trasslet skulle komma i galoppen, men icke. Väl i galoppen  var allt så mycket lättare, så nu är det bara hem och stärka travarbetet!

Tillverkad av Susanna Näsberg Filipsson Tillverkad av Susanna Näsberg Filipsson

28 April

Jag tycker det är jobbigt att inte dygnet har fler timmar...... Hur jag än vänder och vrider på allt som ska göras, så kan jag nätt och jämnt tråckla ihop det.

Jag inser mycket väl att det inte bara är jag som drabbas av det här fenomenet, men kan man inte ansöka någonstans och få dygnet utökat till åtminstonde 25, eller kanske 26 timmar? :-)

I fredags hade vi begravning för kära svärmor och det blev en stämningsfull stund med Louise Armstrong och trevliga släktingar på sommrig lunch efteråt. En av Roberts kusiner är florist och hon hade gjort en otroligt vacker krans, som jag vet att svärmor Kerstin hade bara älskat.

På lördagen var det dags för debut i B4 för Eskil.

Jag hade anmält till en tävling nere i Sörmland. Dom hade två banor igång samtidigt, en ute och en inne. På något sätt var jag bara helt säker på att B4 skulle gå inne, men ack så fel jag hade. När jag väl insåg att det var utomhus var det bara att konstatera att någon gång måste vi ju prova utomhus, så det var bara att åka ändå. Inte helt optimalt att debutera B4 ute, det är ju inte direkt mitt favoritprogram, men bara att bita ihop.

Väl där insåg jag att framridningsalternativen var antingen en liten "collecting ring", med stenhårt underlag, eller en volt 300 meter bort.....

Hmmmmm.....

Första ute, kort framridning på hårt eller framridning långt bort. Först vänja sig vid en miljö sedan en annan. Fick bli kort framridning.

Väl på framridningen, så insåg jag att stenhårt var en underdrift. Eskil snubblade flera gånger och kändes stel i sidorna (det är han ALDRIG annars), så framridningen bestod av lite övergångar.

Inne på banan så var det något bättre underlag, men inte mjukt. Ni vet känslan av sådant där stumt paddexliknande underlag som även dammar.....

Det fanns inte så mycket att titta på, men det som fanns tittade vi desto mer på, bland annat så fick jag en tvärnit i programmet när han fick syn på en blomma.

Men, han börjar bli stor. Även om det blev lite "hejigt" av och till, så klarade han svårigheterna. Satte 3 av 4 byten (7or), det byte vi missade, var det enklaste, så där slappnade vi nog av lite båda två.

Lite rak i alla skolor, tror det var från underlaget, men slutresultatet blev 64% på en långt ifrån perfekt ritt, men han var SÅ duktig och faktiskt ridbar trots situationen.

Dessutom var han SÅ nöjd efteråt.

Nu har han kommit på att det är roligt att tävla!

Om valet av framridning var rätt eller fel, är svårt att säga även efteråt, men en erfarenhet rikare blev vi båda två.

Vad jag gjorde igår vågar jag inte berätta om idag, så det får vi ta lite senare......

Esther och Malin Esther och Malin

22 April

Robert och jag smet iväg till Köpenhamn för ett par dagar.

Vi har varit mycket i Danmark, flera av mina hästar har varit köpta där, men just i Köpenhamn har vi bara varit en gång och då mycket kort. Matkulturen i Köpenhamn är helt fantastisk och bland annat så ligger en av världens bästa restauranter - NOMA där. Vi gjorde ett försök att få bord där, men Robert hade läst att NOMAS chef för utvecklingen av maten hade startat eget och vi var nästan ännu mer sugna på att gå dit. Så, så fick det bli.

Torsten Vilgaard har öppnat Studio i gamla Sverigefärjeterminalen och det var en matupplevelse som hette duga!

Helt fantastiskt!

Tror nästan att det var en av mina bästa matupplevelser någonsin. Nu skulle jag lätt kunna göra en utläggning på flera sidor, men det ska jag inte. Däremot så måste jag nämna att Baeri-kaviar med valnötsmjölk är ganska så gott............

Vi åt oss igenom sjurättersmenyn och det gör jag gärna om. Märkliga kombinationer (friterad renlav och anklever), men helt fantastiskt!

Andra kvällen gick vi på en italiensk restaurant, Era Ora, som också var högt rankad och det var väldigt konstrik och god mat..... men, ledsen Era Ora, det går inte riktigt att jämföra.

Väl hemma skulle Esther få göra sin tävlingsdebut med Malin på ryggen. Duktiga Malin hjälper mig, framförallt med Esther, men även med grabbarna när det behövs. Nu skulle Malin och Esther göra sin insats i allsvensklaget och det var väldigt omtumlande för Esther. Tänk att världen är SÅ stor och SÅ mycket andra hästar det finns!

Malin lotsade runt henne super, men Esther var lite tagen av situationen, "oj, var det en blomma där!" "Nej, staket!" "Ska jag fatta galopp NU?"

Dom var superduktiga båda två, men det blev lite småfibbel i nästan varje programpunkt, så procenten blev inte direkt bländande, men där dom lyckades hålla sig genom en hel programpunkt så blev det sjuor.

Bådar gott!

Eskil och Robert, foto: Anders Larsson Eskil och Robert, foto: Anders Larsson

15 April

Jag har funderta en hel del över det här med PS-kandaren och deras ickevarande käkrem.

För er som inte vet, så är PS-kandaren (och tränsen) gjorda efter ett anatomiskt tänk, med band annat ett anatomiskt utformat nackstycke, lite annan form på nosgrimman, men även det som nu står i fokus för en diskussion, nämligen ingen käkrem.

Varför är det då en diskussion om käkremmen (som inte finns), det är nämligen så att förbundet har valt att tolka TR (tävlingsreglementet) på ett sådant sätt att dom har bestämt sig för att man måste ha en käkrem.

Om man bryter upp det hela och funderar på varför man har en käkrem blir det intressant. Jag har hållit på med det här i ganska många år nu och den enda förklaring jag kan komma på är att det är för att inte tränset ska åka av om man ramlar fram över hästens huvud och inte släpper tyglarna.

Ni får gärna hjälpa till, för det är enda orsaken som i alla fall jag kan komma på....

För att inte tränset ska åka av, måste man spänna hårdare än den berömda knytnäven som ska få plats. Spänner man som man ska åker det av, det vet vi av egen erfarenhet när Esthers mamma Maja fick en Jack Russel som skulle leka med hennes framben när Robert red....... Saltomortalen över Majas huvud hade blivit ganska högt betygsatt om man sysslar med gymnastik.... det vill säga inte ridning. Kvar stod Robert med tränset i hand och en häst som skenade runt i ridhuset.

Om man spänner käkremmen så hårt att tränset inte kan åka av, då kommer remmen att vara för hårt spänd när hästen går i form och ska vara avspänd i sin käke och halslinje. Återigen, rätta mig om jag har fel (som Patrik Sjöberg säger), men vill vi inte att hästarna ska gå i form när man rider dressyr.

Det här börjar kännas som en tankevurpa.

Jag har skrivet ett förslag till ändring och skickat in till förbundet, nu när dom har bett att man ska ha "ideér" till nya TR och vill gärna uppmärksamma er också på den möjligheten. Jag tror inte man vinner en tävling bara för att man inte har käkrem, men jag tror att det är bekvämare för hästen utan en och ska man spänna den så den har effekt, då tror jag snarare att man förlorar.

Förbundet går på dom internationella reglerna och där är det
inte heller tillåtet, förmodligen är det en fråga som man inte har tagit ställning till tidigare. Kanske dags?

http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2014/04/HARkanduhasynpunkterpaTR/

Notera att i hoppningen behöver man inte ha käkrem, känns som om det borde finnas en större risk att man drar av tränset framåt där, än när man tävlar dressyr, eller är det önsketänkande :-)

Inte idag. Inte idag.

14 April

Nu börjar det faktiskt bli vår!

Det är helt otroligt vad mycket lättare livet blir när det är ljust när man kliver upp och man kan ha fönstret öppet utan att få köldskador.

Mina olivträd åkte ut i går, så nu hoppas jag verkligen att vädret håller i sig, så att jag kan slänga ut apelsinträden också.

Jag har verkligen gillat den milda vintern, men man har märkt vissa negativa sidoeffekter. Vi har tex inte haft någon häst med kolik i stallet på många år, men i vår har vi haft tre stycken. Min teori är att det på grund av det milda vädret har börjat gro i hagarna och att det sedan har frusit till av kylan, för att sedan tinas och sedan frysa..... ja, ni förstår. Det som händer är att det till slut finns en hel del ruttna växter i hagen, som inte smakar så illa eftersom dom är frusna - kolik.

Dessutom har hagarna blivit totalt söndertrampade i den milda vintern. I vanliga fall ligger hagarna under snö och får vila några månader, men nu har dom ständigt trampats upp, så jag tror att mycket rötter är ohjälpligt skadade och inte kommer att återhämta sig.

Nu låter det som om jag klagar över den milda vinter, men det gör jag absolut inte! Förra vintern var helt fruktansvärd, jag tycker VERKLIGEN INTE om snö och is. Jag har verkligen tyckt om att det har varit milt, dom negativa sidorna övervägs klart av den positiva sidan - ingen snö :-)

Men, nu är det VÅR!

Foto: Jenny Engström Foto: Jenny Engström

12 April

I onsdags så red jag programridning med Eskil för Lars på underbara Högdalen. Planen var att slipa på Msv B4, vilket blir nästa start för Eskil.

Han har varit ganska fin det sista och vi har ridit igenom det mesta här hemma. När vi kom dit var han på helt ok humör, men när vi började rida igenom bitarna surade han strax till. Jag och Msv B4 har aldrig direkt varit kompisar och Eskil verkar vara av samma inställning.

När Totte gick sin första B4 snurrade det till ordentligt i huvudet och han tappade all ridbarhet, han tyckte att rörelserna kom för fort och för tätt inpå, hans hjärna hängde helt enkelt inte med och att han faktiskt har plockat placeringar i detta program, är en otroligt stor prestation för honom.

Eskil däremot surade ihop totalt och tyckte inte om att man tog i honom hela tiden "när han precis hade fått upp farten...".

I msv B2, har man kunnat hitta ett flyt och trots att det i varje start har blivit ett gäng missar, har man hela tiden kunnat rätta honom framåt i programmet. I B4 är det fram.... och tillbaka.... hela tiden. När dom tagit skänkeln framåt, ska man tillbaka och krångla till det.

Förstår tanken helt, men kan inte riktigt tycka att det är pedagogiskt för hästar på vägen upp. Kan köpa tänket, men ........

Ser faktiskt fram emot att få rida Msv A, även om det är betydligt högre svårighetsgrad. Linjerna är renare och man kan hitta ett flyt.

Men, det är bara för Eskil att bita ihop, för han måste krångla sig igenom detta program, för att kunna komma vidare.

Han får helt enkelt köpa läget.

5 April

Ibland känner man hur det blir en skiftning i kraften, som dom skulle ha sagt i Star Wars. Något ändras, som man vet aldrig kan komma tillbaka, utan är för alltid förlorat.

Detta hände natten till tisdagen när min underbara svärmor gick bort.

Det känns alltid konstigt när människor som betyder mycket försvinner och egentligen förstår man nog inte att dom är borta förrän man har den där stunden när man känner att "det här skulle jag vilja berätta för honom/henne", då inser man att man inte kan och då börjar insikten komma....

Hon hade Alzheimers dom sista åren och försvann gradvis, men någonstans där under ytan fanns hon ändå och ibland kunde man se henne dyka upp en stund och glimma till av sitt forna jag.

Men nu kommer hon inte att finnas mer och det en gång så snabba och vassa intellektet är borta. Man kan säkert säga att det är det bästa som kunde hända för henne, att få vara trött och somna in, men jag tycker inte det var det bästa för oss. Det är orättvist att hon försvann in i sig själv dom sista åren, att hon som alltid var så rapp i sina kommentarer på slutet inte kunde forma ord, att hon som aldrig gick, utan sprang, till slut hasade sig fram utan att lyfta på fötterna och inte hittade till sitt rum.

Det är en grym sjukdom.

Det är tomt.

Tanter som dansar. Tanter som dansar.

30 Mars

Igår kväll fortsatte vi på kalastemat, när vi firade att en av oss tanter fyllde 50. Vibeke hade laddat upp för ett riktigt kalas och vi hade fantastiskt trevligt.

När ma bor som vi, långt ut i skogen, så kan det ibland vara lite knepigt att ta sig hem, om man inte väljer att vara nykter och köra, så igår hade vi bestämt oss för att ta in på hotell och göra en liten minisemester av det hela. Idag nu när vi har kommit hem, känns det som om man varit borta i flera dagar, bara för att vi hunnit med så mycket!

Dessutom så hade vi inte bråttom hem utan strosade från hotell Lydmar över till Moderna på Skeppsholmen och tog en fika i solen, innan vi åkte hem till obygden igen :-)

Jättetrevligt att vara i stan, jättetrevligt att komma hem till landet igen!

Nu har ju Vibeke satt standarden för hur en 50-årsfest ska gå till, som tur är så har jag några år kvar att fundera på hur man matchar det här. God mat, bra musik, dans och mycket trevligt sällskap - blir svårt att toppa :-)

Eskil på Ledingenäs. Eskil på Ledingenäs.

28 Mars

Så då är två härliga dagar med Tantkalaset klara för denna gång.

Det är alltid lite tråkigt när man lämnar vackra Ledingenäs bakom sig och åker från den bubbla som alltid blir när man är på Kalaset. Det brukar vara två dagar med fina hästar, god mat och trevlig samvaro. För att inte tala om fantastisk träning med Tinne. Det är som att gå in i en "ideal" värld fär en kort stund, inga bekymmer, det enda man funderar på är nästa pass som man ska rida och att man vill hinna se alla rida åtminstonde en gång.

Det var lite prat, både om mina Bombers Bit och PS kandaren. Framförallt PS kandaren var alla nyfikna på och det var kul att få diskutera runt dom. Alla var överens om att dom såg intressanta ut.

Båda grabbarna var superduktiga och Tinne var nöjd med dom framsteg dom gjort sedan hon såg dom sist. Båda jobbade fantastiskt och var tvärnöjda efteråt. Eskil var så trött när vi skulle åka hem, att han inte åt upp sin lunch, Totte äter ALLTID.

Planen är att låta dom vara nu i tre dagar. Totte ska få ta en sväng i skogen i morgon med sin Margareta, men Eskil får vara helt ledig i tre dagar. Jag tror att man undviker mycket problem i kroppen på dom genom att låta dom vara lediga i tre dagar då och då. Mina hästar står sällan i längre perioder (om dom inte är sjuka, eller halta). Jag tror inte på längre ledigheter på äldre hästar. Yngre ska givetvis få sina lediga perioder och beten, men äldre hästar mår bättre av att jobba kontinuerligt och få kortare ledigheter. Visst kan det vara så att det blir lite längre pauser ibland för att JAG behöver det, men då är det för min skull och det gagnar sällan hästarna.

Hur som helst. nu är det tre lugna dagar för dom, sedan rullar det på igen!

Foto: Anders Larsson Foto: Anders Larsson

 

24 Mars

I går var Eskil och jag  i Farsta och red en Msv B2 på Ågesta.

Bytena har fungerat bra på sista tiden och häromdagen kändes det verkligen som att "ja, nu kan han verkligen byta!"

Nu är det ju så med byten, att man oftast får ett bakslag precis när man börjar tycka att dom fungerar och har vi fått ett bakslag!

Absolut!

När?

I fredags.......

Plötsligt så bara fungerade det inte och han tog inte hjälpen. Jag försökte vara pedagogisk, jag försökte säga till, men nej, han tog inte hjälpen.

Hursomhelst så fortsatte jag att försöka vara pedagogisk och inte göra en sak av det hela och vi fick faktiskt 6 1/2 och 7 på bytena igår, dom var inte alls så bra som dom kan vara, men dom var rena....

Däremot var han så taggad så vi fick ideliga galoppinslag i traven, vi galopperade på uppridningen, vi galopperade efter slutorna och lite här och där, men däremellan var han super att rida. Jättefin och aktiv,  med en bra känsla mellan skuttelutten. Men, faktum var att jag fegade ur på slutet i en annars jättefin galoppökning och tog tillbaka lite tidigt för jag trodde vi skulle hoppa staketet....

Resultatet blev strax över 65% och en fjärdeplats trots allt småstrul.

Men bäst av allt var känslan av att han tyckte att det var så kul!

22 Mars

I dag skulle jag på en föreläsning som jag hade sett fram emot. Det skulle handla om exteriör och att träna för hållbarhet! Precis det som jag tycker är mest spännande. Jag hade verkligen laddat och tyckte det skulle bli kul.

Efter en och en halv timma gick jag. Under denna tid hade ämnet överhuvudtaget inte berörts. Det enda föreläsaren hade gjort var att klanka ner på hyperflexion och berätta anekdoter om sig själv. När den duktiga moderatorn försökte styra in på rätt väg. kommenterade han att "en häst som är hög i bak och svankryggig, har svårare att bära sig själv. Inåttåade hästar har svårt att gå på volt, men det är lättare för dom som är utåttåade......" Sedan började han svamla igen.

Vad kan man kräva av en föreläsare, jo att dom är förberedda och kunniga. Kunnig är han nog, men han kunde absolut inte förmedla sin kunskap.

Han visade lite filmer och hade flera gånger kommentaren "oj, vad gör dom nu?". Han hade inte sett dom.

När han sedan visade en film på en mycket känd holländsk ryttare som värmer sin häst inför tävling, fick jag nog. Hästen travar avspänt med aktiva bakben och lätt i fronten. Man ser på både öron och blick att hästen är avspänd och tillfreds. Föreläsaren ville visa filmen för att visa den spända nacken och den tortyr som hyperflexion är, men det man ser är en häst som är tillfreds både med livet och sin ryttare.

Visst kan man ha åsikter om hyperflexion, men det här började kännas som en häxjakt och inte en föreläsning om exteriör och hållbarhet.

Det var alltså för det här som jag ställde in lektioner, som jag gärna ville ha. Det var alltså för det här som jag skulle betala pengar.

Han skulle iallafall inte få förstöra resten av dagen.

Felix Felix

18 Mars

Nu är det nedräkning till nästa veckas Tantkalas.

Vi ska, som dom senaste gångerna, vara på vackra Ledingenäs. Det är en bit för mig att köra, men det är helt klart värt det, för väl där, så är allt hlt fantastiskt. Ridhuset är vackert, underlaget super, stallarna fina, rummen är som hotellrum, samlimgsrummet helt super....... Ja, ni förstår nog varför vi är där.

Även denna gång får jag möjligheten att ta med mig två hästar. Det får bli Totte och Eskil. Ja, helt självklart var det faktiskt inte, för jag är sugen på att ta med mig Esther snart, men hon får nog vänta till i höst. Det ska bli så bra med två dagars träning och det känns som att det är så vältajmat, nu när det händer så mycket med båda grabbarna. Totte som bara överraskar hela tiden och Eskil, som egentligen inte överraskar, där förväntar man sig, men nu är det så mycket som börjar släppa. Fina pojkar!

För övrigt är det lite andra spännande saker som är på gång, men det berättar jag mer om när jag vet mer :-)

Idag hade vi dessutom celebert besök av lille Boxervalpen Felix, med tillhörande husse och "farmor". Tänk vilken liten söt valpmage och valpnacke och valptassar! För att inte tala om lukten!

Sötgök!

Adina
Eskil Foto Fanny Lidhström
Pinne. pinne, pinne....
Eskil
Morgonsittning
Totte
Werner kollar så att det blir ordentligt harvat.
Dexter
Leander på tävling
Totte
Esther ska hoppa
Esther, bara några timmar gammal.
Esther 1 år
Esther 2 dagar gammal
Anton
Roberts Codebreaker Foto Stall Kenny
Ella
Eskil
Totte
Vackre Eskil
Anton och Ella
Totte
Stolt Totte